PÅ PRICKEN

Det här är JAG.

DAGENS CRUSH

För det första, hur mycket skulle jag inte ge för att jamma så här med talangfulla vänner lite då och då. Känslan!
För det andra, herregud vad jag älskar den här rösten! Den har den perfekta blandningen av rockig raspighet och soul. Det bästa av två världar i min bok. Och fylligheten i rösten!
Dessutom ser han numera ut som Pharrell, både i ansikte, tatueringar och stil. Det skadar ju inte.
Jamar Rogers, vilken man.

FRI TOLKNING

Är det bara hos mig där första tanken är att Cameron och Obama ska hålla presskonferens om en joint?

HATET OCH RÖSTEN

Har precis varit ute på min promenad. Det brukar vara extra skönt när jag är ute på söndagar, eftersom det innebär att jag inte är bakis och jag därmed känner mig duktig.
Men så kom jag till stadsparken och möter PAR efter PAR efter PAR. De brukar inte störa mig, men idag växte ett sådant hat inom mig så fort jag såg dem där, hålla varandra i handen och se så kärleksfulla ut. Vilka svin, liksom.
Ja men tryck upp det i ansiktet på mig bara, gör det, tänkte jag.
Jag vet inte alls var det kom ifrån eller vad som hände. Mycket oklart.

TUR då att jag hade Kristian Luuk och Andres Lokkos podcast i lurarna och fick mig på bättre tankar. Måste rekommendera den. Framför allt då Lokkos röst är så fin och härlig. Hans röst är SNÄLL.
Om han bara varit cirka tjugo år yngre..

GET ME ALONE

Jag har säkert postat låten förut, men GEEEEEZ vad bra den är. Vad bra han är. Kan inte sitta still.

DET HÄR MED KONY

Jag brukar sällan ta upp saker här som är på tapeten och som alla pratar om. Av just den anledningen, att alla pratar om det. Det innebär också att det finns så många andra som skrivit om det hundra gånger bättre än jag någonsin skulle kunna göra.
Men det här KONY 2012 har gnagt mig. Mest för att det gjorde mitt mest irriterande personlighetsdrag så märkbart (inlägget handlar alltså om mig).

Jag såg först videon börja spridas av ett par vänner på Facebook. Normalt sett brukar jag avgöra om jag ska titta på något beroende på vem som sprider det. Jag valde att inte titta.
Men sen när det började härja runt på Twitter, då gav jag med mig. För Twitter är bra.
Jag tittade. Jag berördes. Jag fällde eventuellt en tår. De fick precis den reaktion av mig som de ville.

När jag sedan återhämtat mig från den känslostorm som kom över mig, började jag researcha. För jag vill inte vara en av de som sprider något de inte vet något om, bara styrda av känslor.
Jag läste kritik, kritik av kritiken, kritik av kritiken av kritiken.

Sen delade jag videon.
Sen fick jag ångest för att jag delat videon. Kände att jag fortfarande inte visste tillräckligt för att stå för att jag delat den.
Sen tänkte jag att det enda jag gjorde var att hjälpa till med att upplysa om Kony och det kan ju inte vara fel.
Sen tänkte jag att jag fortfarande inte visste tillräckligt för att veta om jag kunde stå för det.
Sen blev jag tokig på mig själv och tog bort videon från min timeline för att slippa fundera mer på det.
Sen fick jag dåligt samvete för att jag tagit bort den, för det är trots allt en bra grej och en fin tanke.

Seriöst, VAD ÄR MITT PROBLEM?! Min totala oförmåga att ta ställning gör mig vansinnig. Det är trots allt ett återkommande tema i mitt liv. Jag känner alltid att jag inte är tillräckligt informerad eller insatt för att ta ställning. Eller så ser jag båda sidorna i en diskussion och kan av den anledningen inte ta ställning. Men framför allt så kan jag vara en så otroligt stor mes. Att jag inte bara kan skaffa mig en ÅSIKT.
Det blev så tydligt igår.

MINDRE VUXET

Jag har hört att varje reaktion har en motreaktion. Så, som motreaktion på förra inlägget så gick jag med på att bli bjuden på middag av tre män i tisdags.
Givetvis tänkte jag att det skulle vara en lugn och städad middag med ett- max två glas vin. För det var ju trots allt tisdag.
Men ack så fel jag hade. Jag var ändå den första att vingla hem, men då hade klockan redan hunnit bli 2.

Detta medförde även att gårdagen var allt annat än produktiv. Men det var det värt. Tisdagsmiddagar- bra grej.

Måste bara lära mig att bara för att jag pluggar på distans, så innebär det inte att det är fredag hela veckan.

TA MIG I KRAGEN

Ja, så sitter man här. Ännu en kväll. Var bjuden på fest men kände att SÅ roligt ska vi inte ha det. Det är ju trots allt torsdag. Dvs. inte helg än. Sen tänkte jag att jag faktiskt ska på fest i morgon, så bör "spara mig" till dess.
Men precis efter att jag hade tänkt dessa tankar kände jag mig också så otroligt gammal. Att jag väljer att vara pigg i morgon och gå upp tidigt för att plugga framför en inflyttningsfest.

Jag håller på att tappa det. Seriöst. Det här håller inte. Var tog det där dekadenta, härliga livet vägen?
Det blir också extra tydligt när jag får ett mail från mamma där hon skriver att hon och min syster åker till Paris i morgon.

Nej men jag lever livet alltså. Livet som student är spexigt och dekadent, även efter tre och ett halvt år. Jajemensan.
Tur att jag har mitt nya kärleksbarn- datorn.

PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Okej. Så min dator kraschade i lördags. Gav upp totalt. Tod sitt sista andetag för att sedan somna in.
Då den nu har ett par år på nacken, kändes inte riktigt värt att lägga ner några tusen på att återuppliva den.

Därför har jag idag blivit MAC-ANVÄNDARE! Hade länge tänkt köpa en, men kändes dumt då min andra fortfarande fungerade. Men nu hände det. En Air blev det. Ni ANAR inte hur stort detta är för mig. I flera år har jag väntat. Längtat.
Vi har bara spenderat cirka en timma tillsammans än så länge, så vi har inte lärt känna varandra än. Men jag ser fram emot denna relation. Tror vi kommer få det bra tillsammans.

FÖR HAN HAR BARNASINNET KVAR

KUL LIV

Det här när klockan är 21 och man bara väntar på att det ska vara okej att sova. När ingen serie, film eller bok lockar. När man samtidigt är så uttråkad att man bara vill att det ska bli morgondag så att man kan gå upp tidigt, sätta sig med en kopp kaffe och få en skoluppgift ur världen. När man bara vill att tiden ska gå liiite snabbare.

Då känner man sig ganska tragisk.

VARFÖR FINNS DET INTE FLER SOM SER UT SÅ HÄR?

SMIDIGT

Just det. Uppträdandet igår gick bra. Min röst höll och sånt där. Jag gjorde nog inte bort mig.
Lite tråkigt bara att de främre raderna i "publiken" redan hade gått på mellanfest, att vi inte hittade vår ena mikrofon när vi väl stod på scenen samt att det blev rundgång när killarna sjöng pga skitteknik och skitsal.

Men annars gick det bra.

FINBESÖK

Det här att man får spontanbesök av sina föräldrar en lördag för att de fick för sig att köpa en bil i Skåne- BRA grej.
Inte bara för det härliga i att se dem, utan även tack vare gratis restauranglunch och överraskningen när man kommer hem och möts av en fullproppad kyl, frys och kasse med matvaror efter att ha lämnat dem ensamma i någon timma.

Denna bakismiddag består därför av kalvfärsbiffar med fetaost i.

Jag är nöjd.

DAGENS CRUSH

Detta skulle kunna vara en av de hetaste killarna jag sett på länge. Rösten bidrar förstås. Men åh. Smälter lite. Det är alltså i Sydney de gömmer sig (Sophia, kan du plocka med dig en hem eller?).

Sjukast är nog att killen bara är 21 år! Vad händer med världen?!

BARA EN LITEN FUNDERING

Om nu drömsömnen (eller REM-sömnen) delvis är till för att sortera och bearbeta händelser och upplevelser, hur kommer det sig då att jag inatt drömde att jag fiskade/jagade humrar i Vadstena slotts vallgrav?

Jag var dessutom jävligt brutal mot djuren, bara matade slag när de vägrade vara stilla.

VAD har jag upplevt för att denna dröm ska uppenbara sig?

ÅH

Så. Har precis tittat på Foo Fighters dokumentär, för andra gången på ett halvår. Jag gillar dem verkligen, lyssnade sönder deras album 07-08, men är inget extremt och fanatiskt SUPERFAN (är mest kär i Dave). Ändå fick jag åter igen gåshud och tårar i ögonen när de står på Wembley, alla 85 000 sjunger med, Dave blir rörd och säger "how the fuck did we get this big".
Det är bara så fint.

Bästa citatet, efter att eftertexterna rullat klart, står Dave för, "honestly, had I taken this career thing seriously, I would have named it something else, because it's the worst fucking band name in the world".

DAGENS LÅT

Från filmen Crash. Mycket bra. För att inte tala om deras låt Dakota. Bra bra.

YES I CAN

På lördags är det dags för vårens novischfest igen och därmed ett år sedan min spexpremiär. Även ett år sedan jag sjöng inför ensam inför fler än typ 5 personer för första gången. Svindlande att tänka på vad jag lyckats få mig själv att göra sedan dess. Hade aldrig trott att jag faktiskt skulle våga stå på en scen framför 500 personer.

Nu ser det i alla fall ut som att jag ska sjunga igen. Jag ska vara en schlagertjej och förmodligen sjunga delar av Evighet med Carola och vara jävligt töntig.
Det värsta är att jag är skräckslagen. På riktigt. Ser inte fram emot uppträdandet för fem ören på grund av nervositeten och osäkerheten.
Men samtidigt känner jag att jag måste bemöta mina rädslor och överkomma dem. Därför tänker jag tvinga mig själv att göra det och inte fega ur.
Jag känner mig typ modig för detta och blir stolt över mig själv att jag ens tänker dessa tankar. Hade jag aldrig gjort för ett par år sedan.
Jag kan åtminstone vara stolt över mitt mod när jag ligger i skälver i fosterställning på lördag.
Alltid något.

GEEEZ